Ny vecka och ny resa upp till filtmattan på Guldheden Södra. Truppen var näst intill intakt jämfört med matchen mot Guldhedens IK sånär som på Philip och Jonas som utgick pga av jobb respektive skada. In i startelvan klev Dolmen på vänsterkanten och Wilson upp i sin gamla roll som anfallare. Truppen förstärktes av Alle och Fredrik, som gjorde sin första match för laget sedan 2018.

Förra årets möten mot Mossen slutade med en seger och en förlust och då Mossen kom från en 1-4 förlust i premiären var det full energi att vänta från hemmalaget. Ny tränare och nya idéer i kombination med obefintliga scoutrapporter från Analysteamet gjorde att vi inte riktigt visste var vi hade motståndet. 

Mossen tryckte gaspedalen i botten direkt i matchinledningen och hade ett par, tre lägen direkt i inledningen. Med en extremt hög press gjorde Mossen att vi hamnade på bakfoten inledningsvis och inte riktigt hamnade rätt i positionerna. Samtidigt gav deras press som väntat en hel del ytor att arbeta på när vi kom förbi pressen, vilket gjorde att våra omställningar blev farliga. Det var också på en sådan som vi, tvärtemot matchbilden, kunde bryta igenom och via en genomspelning från Ponne till Wilson kunde göra 1-0.

Ju längre halvleken led desto bättre lyckades vi jobba oss in i matchen. Bermudatriangeln (Gotte-Agge-Henry) hittade mer rätt och backlinjen samverkade bra för att hantera Mossens snabba yttrar. Samtidigt var El Sapo i kassen på finfint spelhumör och uppträdde lika stabilt som antitesen till ett korthus.

Halvvägs in i halvleken fick Mats 60 kliva av med fotproblem, vilket medförde att Benna säsongsdebuterade på högerbacken och den evigt unge trumvirvelsfotade William Nimbs klev över på vänsterbacken. På väg till matchen hade Nimbs för övrigt meddelat coach att han trivdes bäst på vänsterbacken. Vi kan väl lägga det i lådan för coachtriumfer, då Nimbs strax innan halvleken drog på en pärla från 25 meter, efter nickskarv från mastodontmannen Wilson 2-0 och gott andrum.

Vi snackade i paus om att vi behövde fortsätta ta jobbet. Agge jobbade under stora delar av första halvlek som extra klistermärke på Mossens duktiga nummer 9 och uppdraget skulle genomföras även under andra halvlek.

I inledningen av andra hade vi en riktigt fin period med någon boll som dansade på mållinjen, några vassa hörnor och ett dundrande skott i ribban, men inga mål åt något håll. Matchen stod och vägde när Mossen fick straff med kvarten kvar. El Sapo körde dock en av sina patenterade "mind-fucks" och skytten brände straffen. Det började nu bli grinigt på plan, men domaren skötte sig bra och var tydlig i sina bedömningar, även om Mossen kände sig tydligt förfördelade.

Mossen gjorde en sista anstormning, men Kappe och Krabban agerade lysande mittblock och med en extra defensiv resurs i Marklund på mittfältet, som tagit över från en lysande Agge, lyckades vi tämligen enkelt hantera stormen och få den att lägga sig som ett vackert sommartäcke över en kohage.

I matchens slutskede fick en av Mossensspelarna totalt hjärnsläpp och körde en oprovocerad våldsam tackling på Ponne. Röd skiva och antalet gånger som Mossens nummer 6 skrek "håll käften" efter utvisningen bör vara kandidat till Guinessrekordbok.

På den efterföljande frisparken behövde vi bara släppa fram Allelito som med en väl avvägd frispark hängde in 3-0 strax under ribban. Fino al Fin.

Det var en kamp, en match vi fick jobba oss in i, en match där vi inte fick något gratis, en match som egentligen brukar passa oss rätt illa, men jävlar vad vi slet och matchtrunkens extra kilo hade jag inga problem med att bära då alla kilo var resultatet av 90 minuters slit för Victor.

Gott så.   

Coachens stjärnor:

*** El Sapo, Pada - agerade med pondus längst back och uppenbarligen hade han renoverat båda fötterna inför matchen. Vägg.

** Kappe - Kappe kapten och Krabban utgjorde ett eminent mittblock framför El sapo.

** Krabban - De var ju lika bra Kapp och Krabb och då kan vi vara generösa och dela ut en extra stjärna