Omgång fyra och vi ställs mot ett ungdomligt IF Mölndal Fotboll, som vi haft hyfsat lätt för, när man tittar tillbaka i historien. Med Nimbs avstängd och Wilson och Ponne borta kunde vi trots det mönstra ett starkt lag:

Phille

Jonas-Gotte-Dolmen

Agge-Henry

Benna-Kappe-Krabban-Alex

Pada

Bänk: Pippo, Fredrik, Marklund, Räven

Känslan inför matchen var bra. Även om vi fått slita hårt för trepoängaren mot Mossen hade vi gjort en solid, om än icke så spektakulär insats mot Önnereds IK.

Domaren blåser igång och efter 3 minuter ligger vi under med 2-0 efter erbarmligt svagt försvarsspel. Det tycktes inte heller finnas energi att ta tag i det utan vi såg ut som om vi var 11 individer ute på planen, snarare än ett lag. Svårt att veta var det kommer ifrån, men här behöver vi steppa upp till mans och ta gemensamt ansvar i att samla trupperna!

Trots chockstarten kunde vi tämligen enkelt jobba oss tillbaka till 2-2 efter mål av Gotte och Jonas. Vi kunde också konstatera att det fanns stora blottor i Mölndals 3-4-3 spel, men det var som om det fanns en underliggande osäkert i det mesta vi företog oss och framför allt då i försarsspelet - från anfallslinje ner till försvar. Vi klev varken på eller föll ifrån, vi låg långt ifrån och tog inte jobbet som krävs.

När vi själva fick bollen gick det oftast långsamt och spelvändningar var få och bolltempo krypande. I slutet av halvleken kunde Mölndal, återigen, enkelt göra 3-2.

Vi snackade igenom vissa justeringar i matchplanen inför andra och även om vi inledde hyfsat piggt. Var det som om viljan, energi, geisten och drivet inte fanns där. Det gick bedrövligt långsamt, det var ingen som riktigt tog tag i spelet, bollar från backlinjen spelades oftast tillbaka till backlinjen och vi satte oss själva i vansinnigt dumma och onödiga situationer. På 45 minuters fotboll, i underlägsen skapade vi i stort sett ingenting - och då är det svårt att vinna matcher - när spelet totalt sett låser sig fullständigt. I slutet fåt både Philip och Petter syna det röda. Philips röda är högst tveksamt, medan Petter hindrar en kontring när vi tryckt upp för att allt för att kvittera.

Som ansvarig coach bär man ett tungt ansvar i lägen som denna. Det har tagit ett antal dagar att smälta insatsen och jag har vridit och vänt för att försöka greppa orsak och verkan. Under matchen och efter densamma var jag bubblande av frustration då jag vet att vi kan så mycket, mycket mer. Trots att jag har försökt och även om jag i viss mån hittat en del förklaringar, kan jag såhär med några dagars perspektiv konstatera att vi för det första förlorar matchen för att vår lägstanivå fortsatt är oerhört låg. Där ligger ett kollektivt ansvar i att lyfta den. För det andra kan fotbollsmatcher och prestationer i dessa ibland bli sådär bedrövligt svaga - och just det kan och bör fungera som tändvätska. För det tredje behöver man ibland som lag anpassa sig till att inget stämmer spelmässigt och börja kriga och slita. Där kom vi tillkorta.

Nu får vi bryta ihop, jobba intensivt på träningarna och hoppa på rätt spår i kommande match.

Coachens stjärnor; nej inte denna gång.